Jesusliv

Denna lilla skara som på torget står, troget predikar högljutt eller i intensiva samtal om Jesus. Under ytan i den finpolerade kyrkliga fasaden pyser delade meningar om detta är rätt sätt. 

Jesus befallde tydligt "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen"(Mark.16:15). Och Herren bistår med kraft till att lyda, "men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen"(Apg 1:8).

Ändå vill många kristna slingra sig undan med olika "religiösa" ursäkter och föreställningar. Att "vara försiktig och inte stöta sig med folk, att vinna dem genom långsiktiga relationer, goda gärningar och vänligt bemötande", att ständigt leende liksom krama dem till Himlen. Suck...Tänk er att vi står inför Gud på Räkenskapens dag och Jesus skulle säga till alla kristna som vittnat radikalt och högljutt om Honom och frälsning: "Ve er, ni skrämde bort folket, ni skulle varit mer lågmälda och försiktiga och byggt relationer istället, och fått dem frälsta via kärleksgärningar". Och skulle då Jesus berömma de andra troende som var försiktiga och "visa"? Eller kommer Herren säga ungefär till dessa: "Ni skämdes för mig och mitt Ord, ni drog er fegt undan för att bevara ert anseende, för att slippa förföljelse. Ni valde den breda och behagliga vägen, ni gömde undan ljuset och slängde saltet. Ni kunde gett hundratals, ja vissa av er evangeliet till tusentals, men ni ville inte och de har gått förlorade"...

Det ena utesluter inte det andra, visst ska vi bygga långsiktiga relationer och genom våra kärleksfulla liv vinna människor till Jesus, men inte enbart så! Det är alltjämt som Bibeln lär att Evangeliet är Guds kraft till frälsning. Och Guds Ord måste sås ut till människohjärtana så samvetet väcks och behovet av frälsning blir uppenbar. Vi har Bibelns vittnesbörd om att radikalt och öppet vittnande/predikande är Guds vilja, det var så 1:a tidens kristna agerade i Apostlagärningarna, ja, de blev förföljda men Guds kraft och nåd verkade. Idag gömmer sig många kristna räddhågat bakom kyrkväggarna, före Pingstdagens Andedop gömde sig lärjungarna också av rädsla, men efter Andedopet gick de ut och predikade frimodigt överallt. Samma språk talar väckelsehistorien; tänk på hur t ex John Wesley och Frälsningsarmén agerade förr i tiden, Wesley fick rasande mobbar efter sig och William Booths gäng drog in i östra Londons slum och predikade. Vi kunde fortsätta århundradena igenom och påvisa Gatuevangelisationens "relevans", men viktigt är att förstå den andliga påverkan sådan evangelisation är. Det är som att kasta in en Ljusfackla rakt in i mörkret, en proklamation som väcker folk i sin syndasömn. 

Kom ihåg att Guds kärlek fördriver all fruktan, och som Bibeln säger "Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande"(Rom.5:5). Alternativet är människofruktan med snaror som binder, förhindrar. Vad ni än gör, så hindra inte gatuevangelister. De står på Evangeliets barrikader och offrar sig för själars frälsning.

Alla vi barn i Herrens hage ska lyssna in vår Herde som vallar sina får. Var och en får från Herren direktiv, ledning, visioner och olika uppdrag att utföra för Guds rike. En troendes uppdrag och sätt att utföra det på kan skilja sig rejält från en annans. Döm inte ut andras tjänster bara för att de är annorlunda.

Flera av de metoder och sätt som används och använts genom tiderna känns säkert igen: G12, sökarvänliga gudstjänster, Älska staden (handlar om att göra välgärningar för staden och folket), relationsevangelisation (i all försiktighet). Det finns också modeller för församlingstillväxt där samfund eller styrelser har delat ut mängder med nya planer, program att bearbeta och agera efter.

Megakyrkor med moderna attribut som rock- och popmusik med rök och ljuseffekter är ett sätt, en satsning på hemförsamlingar ett annat. Bönerörelser, böneinitiativ. Gatuevangelisation med kaffebord, mick och högtalare, sång och musik. Några går runt och erbjuder helandeförbön, eller predikar enligt en färdig text och ber en frälsningsbön för dem de möter. Tältmöten. Massmöten i stora lokaler som Globen. Bönevandringar med kors genom stan. Exemplen kan mångfaldigas.

Det finns kyrkor och verksamheter som är stenhårt övertygade om att just deras vision är visionen med stort V och som alla andra ska bejaka. Sättet det ska göras på ska alla andra rätta sig efter. Jag tycker mig kunna höra en bedrövad “suck” från Guds hjärta. Säkert finns det fler som fått samma vision och arbetssätt som någon annan, och då kan man förenas och samarbeta.

Men vi ska personligen lyssna in Guds vilja, inte kopiera och apa efter andras tjänster och metoder. Låt Herren träna och forma var och en av oss till att fungera i den egna kallelsen – det är då Guds smörjelse, kraft och förmåga finns och aktiveras!

När någon kommit ut i och verkar i sin av Herren givna vision är det viktigt att inte låta sig dras bort ifrån den – eller till andras visioner. Man blir nämligen rutinmässigt utsatt för ständig press för att komma bort från Guds kallelse. Försök inte heller i högmod, när väl kallelsen blommat ut, tvinga andra att “bli som du”.

Herren leder de troende som ska samarbeta med varandra och då på ett sätt där båda upplever Andens sanktion och ledning. Detta sker på ett icke tvångsmässigt eller manipulativt sätt, ty Herren tvingar inte, nej, han talar i vår ande på ett milt och kärleksfullt sätt där vi frivilligt av glatt hjärta gensvarar.

Alltför många som blir indragna i andras visioner och tjänster blir utbrända eftersom de inte går i sin egen kallelse och Guds vilja för dem. Splittring, missämja och dåligt vittnesbörd inför världens barn följer på detta. Nej, be i stället, lyssna in och lyd vad Jesus leder just dig till. Andens livgivande kraft och sprudlande glädje är med var dag i vandringen. När vi alla har löpt vårt lopp, inte andras, får vi höra Herren säga ovan där: “Bra, du var en god och trogen tjänare. Gå in till glädjen hos din herre.”

Så långt artikeln, jag tillägger:

P.S! Det finns ju en "grundvision" och sätt som alltid är rätt, det Bibliska exemplet beskrivet i Apostlagärningarna. Den Bibelboken kunde lika gärna hetat "Helige Andegärningarna", eftersom de troende var direkt ledda av Guds Ande och verkade i Andens kraft med tecken och under, predikade och vittnade i den Helige Ande med Andens nådegåvor fullt verksamma. Låt oss göra likaså, helt enkelt...och varför krångla till det? Kanske just för att man inte vill/kan av olika "avfälliga" eller mänskliga orsaker återgå till det Bibliska, enkla…

Jer.6:16: "Så säger Herren:

"Ställ er vid vägarna och spana,

fråga efter de urgamla stigarna.

Fråga efter den goda vägen

och vandra på den,så skall ni finna ro för era själar"...amen.

I tenåringsalderen satt jeg ved kanten av et stort vatn i finsk Lappland. Sammen med meg hadde jeg litt öl. Jeg satt og så på solnedgangen. Snart tok mörket over. Mens jeg satt der opplevde jeg bare tomhet. Jeg spurte meg selv: "Finnes det i virkeligheten ikke noe mer"? Dette spörsmålet  jaget inne i meg  mens jeg leste på Universitetet. I närmere 4 år leste jeg kanskje 100 av de  mest kjente bökene som litteraturavdelingen hadde, filosofi etc. Samtidig ble finsk öl byttet ut med en annen type öl og også vin. Jeg var ofte på studentkroen og ble etterhvert beruset 3 ganger i uken.

Jeg fant ingen svar på mitt spörsmål hverken i mine böker eller ved å drikke. Meningslösheten og tomheten ville kvele livet, om det da fantes noe liv. Hele tiden mötte jeg kristne  som önsket at jeg skulle ta i mot Jesus. Med hånflir og overlegenhet viftet jeg dem bort. Ordene de brukte  kom jeg likevel ikke unna og de vekte min samvittighet. Jeg fikk en merkelig opplevelse, men hvor kom den fra?

Skulle jeg behöve "syndenes forlatelse"?

I disse dagene döde en när bekjent av meg. Jeg var med og bar kisten og i det vi bar den ut, opplevde jeg  Guds närhet. Jeg opplevde lys, glede og fred midt i all sorg og död. Det fantes noe der oppe.

Rystet og förnärmet sent om kvelden den 17. august 1995  begynte jeg å lese en bok  om evangeliet.  Da ble den kristne tro alvor for meg. Jeg forstod at jeg var skyldig ovenfor Gud. Frelseren Jesus  hadde likevel tatt min skyld, min straff, opp  på det blodige Korset. Men som en sta, envis og overmodig finnlender önsket jeg enda et bevis og en bekreftelse fra den Höyeste. Jeg fikk svar. Jeg så ut gjennom vinduet og löftet mitt blikk i nattemörket mot himmelen mens jeg ropte höyt:" Gud om du finnes, vis det for meg nå". Og Gud viste seg denne gangen med en overveldende kjärlighet og fred. Hele rommet ble blendet hvitt. Jesus tok meg i handa og sa: "Peter, jeg döde for deg. Jeg elsker deg. Du er tilgitt og fri. Fölg meg! 

For förste gang falt jeg ned på kne og bad: "Forlat meg Gud, sett meg fri. Jeg tror på deg Jesus. Jeg er din. Det nesten mest utenkelige skjedde. Tomheten forsvant. Livet seiret og fylte meg slik at hvert atom i min kropp "flöt over". Jeg ble frelst og opplevde mening, salighet og hensikt med mitt liv. Slik er det fortsatt etter 25 år. Jesus er den beste gaven. Alle kan ta imot Ham som bärer enda inn i evigheten. Tryggere kan ingen väre.

Gud dør på et blodig kors for å forsone mennesket med seg selv. Kan det være mer dramatisk enn det? Det er kjærlighet som driver denne forbløffende hendelsen. Det står "Så har Gud elsket verden at han ga sin enbårne sønn, slik at hver den som tror på ham ikke skal gå fortapt, men ha evig liv." Her ser vi grunnen til at Jesus frivillig vandret lidelsens vei på korsetreet, slik at mennesket ikke skulle "gå tapt men ha evig liv".

La oss se tilbake til begynnelsen. Mennesket ble skapt for åndelig og familiært felleskap med Gud. Det gjorde opprør og ønsket å være sin egen gud;  en gift av egoisme, synd og ondskap forurenset menneskelig natur, noe verden og historien tydelig viser. Et blikk i enhver avis blir overbevisende. Synd er en forbrytelse mot Guds bud og vilje, som for eksempel lyving, baktalelse, stjeling, man har behandlet noen dårlig, vært kjærlighetsløs eller egoistisk. Denne giften gir en indre tomhet og misnøye ettersom mennesket nå kom utenfor det som det ble skapt for: Kontakt og fellesskap med livskilden ble ødelagt.

Men Jesus kom til oss. Guds sønn strakte smertefullt ut hendene på korset som han ønsket å omfavne alle i hele verden. Grove nagler stakk gjennom hender og føtter på Frelseren. Våre synder tok Jesus  på seg. Romerne pisket Jesus og mesteren ble blodig og forslått.  Gud Faderen lot dette skje, fordi straffen ble pålagt ham. Jesus ville takle "syndeproblemet" og dets forferdelige konsekvenser en gang for alle, slik at alle mennesker kunne bli tilgitt sine synder og bli forsonet med Gud.

Jesus tok straffen for våre synder i stedet for oss. Det kan sammenliknes med følgende: Hvis du begikk mange alvorlige forbrytelser i samfunnet og du står foran en domstol og blir dømt til å bli torturert og drept for å sone dine forbrytelser, men så går noen frem foran dommeren og sier "Jeg vil ta straffen hans på meg i stedet for ham, ”så går du helt fri.  Jesus gjorde dette for oss slik at vi kan frifinnes og benådes på dagen for regning og dom, og ha evig liv i himmelen.

Vi kan ikke få denne frelsen ved for eksempel å forhandle med Gud, det er umulig å erkjenne at en ond person lever med gode gjerninger. Synd må forsones eller gjøres opp. Prisen må betales i sin helhet og straffen sones for at evig rettferdighet skal skje; Dette gjorde Jesus med kjærlighet til oss på korset. Frelsen er en gratis gave av Guds nåde. Vi henvender oss til Gud, erkjenner vårt behov for Jesus og hans frelse, og tror. Så, i dette valget av tro og tilståelse, skjer miraklet, mennesket blir født på ny åndelig med et gjenopprettet forhold til Gud. Det er et åndelig samfunn som fyller oss med fred og glede, et teppe av kjærlighet over vår frosne sjel. En korsfestet Gud, er Jesus på korset som sto opp fra de døde på den tredje dagen. Han lever og  sier til deg: "Velkommen hjem mitt kjære barn" …

Her er en vanlig og bibelsk basert bønn. Vende tilbake til Gud og be høyt denne frelsebønn fra ditt hjerte til Gud:

”Gud, Fader, jeg bekjenner at Jesus Kristus er min Herre og Frelser, jeg tror at Jesus led og døde for mine synder, at Han tok min straff i mitt sted, og jeg tror at Jesus Stod opp fra de døde ... Herre Jesus kom inn i mitt hjerte, jeg er lei for at jeg gikk min egen vei. Jeg vender om meg bort fra all synd og ondskap, og jeg følge deg Jesus alle mine dager. Jeg la min livet i din hendene Herre Jesus. Jeg takke Du at jeg nå er et barn av Gud til evig liv. Jeg tar også imot ditt Hellige Ånd; Fylle meg med din fred og glede, din nærvær og kraft, i Jesu navn, Amen” 

Det är mycket tal om "Utsatta områden", om gängkriminalitet och hopplöshet hos ungdomar som växer upp i en nedbrytande miljö. Offer och förövare, skuld och sanning är begrepp som olika aktörer i samhällsdebatten svingar vilt mot varandra, och förvirringen är total.

Jag själv är invandrarbarn, den 2:a generationen finne som hamnade i Sverige då föräldrar på 60-talet flydde arbetslöshet och "utsatthet" i dåvarande "fattigfinland". Finnarna bodde i nybyggda betongghetton, tog de värsta, hårdaste jobben och slet ut sina kroppar efter 40 års slit i fabriker. Vissa tog senare vara på svenska välfärdssystemets möjligheter att utbilda sig, läste till undersköterska eller annat så de slapp fabriken. Svenska välfärden byggdes ut ytterligare under 70- och 80-talet, fri och nästan gratis sjukvård och skola fanns redan, likaså a-kassa vid arbetslöshet och sjukförsäkring vid sjukdom så man inte blev utan inkomst. Men, lönerna blev betydligt högre, särskilt för fabriksarbetare, och olika stödåtgärder som kommunal vuxenutbildning startades för att hjälpa arbetslösa komma in i arbetsmarknaden. 

Landet Sverige var världens tryggaste och mest hjälpsamma att vara "utsatt och svag" i. Sedan kom vissa, en del allvarliga försämringar i välfärdssystemet, men alltjämt så finns trygghetsnäten där. Vem som helst kan, om kroppen är någorlunda frisk ta jobb som städare, köksbiträde, jobba på Macdonalds eller timvikarie på Äldreboende osv. Vem som helst kan fritt välja, när som helst att utbilda sig på alla nivåer, få studielån och inkomst. 

Jag försöker förstå, jag bodde ett tag i USA; Där fanns farliga "no go zoner" med människor som helt saknade "trygghetsnätet", inga ekonomiska möjligheter till högre eller yrkesinriktad utbildning, ingen fri sjukvård, absolut inga jobb och ingen a-kassa, där "tvingades" en del bli kriminella. När jag rest i mission i Afrika och Asien så har jag sett "utsatta områden" med ren svält, men de flesta människorna där valde inte kriminalitet, de antingen förblev hungriga eller så emigrerade, flyttade de som finnen till annat ställe för att få jobb. Om inte annat land, så till en större stad. 

Hjälp mig förstå, jag har bott stor del av mitt liv i "betongghetton", t ex Hässleholm i Borås och nära Gottsunda i Uppsala och sett brända bilar och krossade busshållplatser, ständigt tjutande polissirener mm. Vad är det i de svenska "utsatta områdena" som tvingar till kriminalitet? Vad är det som fattas ytterligare, när allt väsentligt ligger fritt framme att nyttja, väl serverat med all hjälp att sätta igång, med jobb eller utbildning? Sådant som fattiga, utsatta människor i USA och Afrika bara kan dagdrömma om, en surrealistisk verklighet och ofattbara möjligheter som är ouppnåeliga i deras samhällen. Vad?

Jo, jag vet. Välfärden i Sverige har krakelerat, och väldigt många faller igenom tryggetsnätet, då dess hål blivit alltför stora. Särskilt de med sjukdomar eller slitna, skadade kroppar far illa, och även de som inte av olika orsaker kan jobba. Men, saken gällde här den stora mittfåran, av unga och friska människor som kan både jobba eller utbilda sig...Hjälp mig förstå, du som vet bättre. Varför är det såhär i Sveriges utsatta områden? Och, framförallt, exakt vilka ytterligare åtgärder behövs?

Nu vill majoriteten i Finland ansluta till Nato, detta är unikt. Det handlar om något så primärt och angeläget som "överlevnad". Denna gång är Ryska björnen lite väl för starkt, då måste hjälpen komma från Nato, enda världsliga makt på vår jord som både kan och vill ställa sig på Finlands och Sveriges sida, och skrämma bort Putin.

Som finlandssvensk följer jag noga hur finsk media och finnarna själva resonerar om Putins våldsamma framfart. De upplever det hela som ett rått knytnävsslag eller den ryska björnens vildsinta tass som river upp all, tydligen inbillad trygghet. Det talas på allvar om att Putin vill återinföra Storryssland med Nikolai II gränser från 1800-talet, där Finland och Baltikum ingår. Och att västvärlden med EU och Nato inte kommer ingripa militärt, liksom fallet är med Ukraina. För att sistnämnda, Nato skulle skynda till hjälp och försvar krävs Natomedlemskap, något som skulle få Putin att trycka på alla möjliga och omöjliga knappar för att förhindra. Men, om vi agerar fort så hinner Putin inte invadera oss, det är ju ett stort och krävande projekt.

Alternativet är att antingen kapitulera, bli del av Ryssland eller kriga igen. Möjligen att några högt uppsatta politiker och militärer förstår vart det bär hän för Ryssland och "puttar bort" Putin. Möjligen att Rysslands ekonomi raseras såpass att de inte har råd invadera Finland eller de baltiska länderna, fast vem vet vad Putin och Kina kokat ihop, det kanske flödar miljarder från Xi Jinping till sin diktator granne. 

Det är en tydlig skillnad i finsk och svensk inställning till ryska hotet. Finnarna andas erfarenhet som vet hur brutalt en blå, solig himmel kan plötsligt bli mörk storm som sliter folket itu. Svensken tänker "ja ja, det där är överhettad alarmism, det går väl ändå som det gjort i tvåhundra år, vi klarar oss bra". Men historien i både nutid och dåtid visar att det otänkbara plötsligt sker, en oväntat iskall och hård verklighet vi måste genomlida eller dö i. När väl Ryska björnen klivit över vissa gränser, "det otänkbara" varför inte fortsätta till det strategiskt viktiga Sverige, med sin järnmalm och vattenkraft, i synnerhet ett lätt byte då landet avvecklat större del av sin militära styrka? Några moraliska betänkligheter existerar uppenbarligen inte i Putinvärlden. Han förstår och respekterar bara rå styrka och makt, såsom diktatorer har för vana. Nato är enda likvärdiga som kan få Putin att backa.

Om vi ändå väljer stå själva gentemot denna rasande björn, bör vi fundera på hur hantera själva krigssituationen. Jag har nog överskridit åldersgränsen för direkt frontplacering. Kanske blir det flykt i skog då ryssen intagit våra länder. Borde man ta till vapen även då, i en motståndsrörelse till försvar? Vad skulle du göra om någon riktade ett maskingevär mot din familj, och är sekunder från att slakta dem du älskar, dina närmaste? Skulle du skjuta angriparen? Det scenariot blir verklighet i stor skala för oss alla med tanke på Rysslands massiva militära angreppsförmåga och tydliga vilja att använda densamma; Raketer, bomber och kulor, kanske taktiska "småkärnvapen". 

Min frus mormor dog i en rysk bomb, min morfars bröder dödades av ryssen. Detta är tyvärr ingen fantasi, graven är stenhårt kall. Det är väl upp till var och en hur hantera själva krigshelvetet. Pacifism är historiskt sett ohållbart. Skulle Finland ha låtit Sovjetunionen invadera 1939, större del av folket skulle tvångsförflyttats till Sibirien och dess kalla, långsamma död, och ryssar fyllt ut tomrummet i Finland med Stalins dåtida politik av ryssifiering av ockuperade områden. Jag och många med mig skulle inte funnits, och kanske är det så att vi idag, i Finland och Sverige inte kommer att finnas mer, om vi låter Ryska björnen löpa amok mitt ibland oss. Jag hoppas vi, både Finland och Sverige väljer Natomedlemskap nu omgående, innan det blir försent. Ty för tillfället är Putin upptagen med Ukraina, men snart hinner han vända nosen västerut.

Suomalaisruotsalaisena olen runsaasti seurannut Venäjän nykyistä "väkivaltaa". Olen myös Suomen ja Ruotsin kansalainen. Siksi olen lukenut ja kuunnellut, kuinka Suomen media ja suomalaiset itse reakoivat Putinin sodankäynnistä.

He kokevat sen raakana nyrkkiiskuna tai Venäjän karhun villinä tassun iskuna, joka repii kaiken, ilmeisesti kuvitellun turvallisuuden. Vakavasti puhutaan siitä, että Putin haluaa perustaa uudelleen Suur-Venäjän Nikolai II:n rajat 1800-luvulta, johon kuuluu myös Suomi ja Baltia. Ja että länsimaailma EU:n ja Naton kanssa ei puutu sotilaallisesti asiaan, kuten Ukrainan tapauksessa. Jotta jälkimmäinen, Nato ryntäisi apuun ja puolustukseen, tarvitaan Naton jäsenyys, mikä saisi Putinin painamaan kaikkia mahdollisia ja mahdottomia painikkeita sen estämiseksi.

Ei siis muuta vaihtoehtoa kuin joko antautua, tulla osaksi Venäjää tai taistella uudelleen...On mahdollista kuitenkin, että jotkut korkeat poliitikot ja armeijan henkilöt, näkevät mihin suuntaan Venäjä on menossa ja siksi "panevat pois" Putinin. On myös mahdollista, että Venäjän talous on niin murtunut, ettei sillä ole varaa hyökätä Suomeen tai Baltian maihin. Vaikka kuka tietää, mitä Putin ja Kiina ovat keksineet yhdessä, Xi Jinpingistä saattaa virrata miljardeja hänen "punaiselle" naapurilleen. Vaikka Putin ja hänen oligarkkinsa ovat todella korruptoituneita kapitalisteja, jotka istuvat palatseissaan.

Suomalaisten ja ruotsalaisten suhtautumisessa Venäjän uhkaan on selvä ero. Suomalaiset hengittävät kokemusta, joka tietää kuinka raa'asti sinisestä, aurinkoisesta taivaasta voi yhtäkkiä tulla tumma myrsky, joka repii kansaa pahasti. Ruotsalainen ajattelee "kyllä ​​kyllä, se on ylikuumentunutta hälyttämistä, asiat toimii edelleen kuten ne on toiminut kaksisataa vuotta, meillä menee hyvin".  Mutta historia, sekä nykyisyydessä että menneisyydessä osoittaa, että arvaamaton tapahtuu yhtäkkiä, odottamattoman kylmä ja ankara todellisuus, joka meidän täytyy kärsiä läpi tai jossa kuolla.

Minulle kristittynä, tulevaisuus on kuitenkin ikuista rauhaa ja iloa Taivaassa Jeesuksen tykönä.  Toisaalta minua huolestuttaa  perheeni tai suvun puolesta, ja kaikki nämä miljoonat pohjoismaalaiset, jotka eivät vielä ole ottanut Jeesuksen pelastusta vastaan. Kirjoitin "pohjoismaalaiset", koska kun Venäjän karhu on ylittänyt tietyt rajat, miksi hän ei jatkaisi strategisesti tärkeään Ruotsiin, missä on rikkaat rautamalmi- ja vesivoimalaitokset. Ruotsi on varsinkin helppo vallata, sillä maa on poistanut suurimman osan sotilaallisesta voimastaan viimeisinä vuosikymmeninä. Ja kun Putinin maailmassa ei selvästikään ole moraalisia huolia.

Sitten mietin, miten itse sotatilannetta voisi käsitellä. Olen todennäköisesti ylittänyt ikärajan, joten ei lähetetä rintamaan. Ehkä metsään paeta, kun venäläiset ovat vallanneet maamme, ja evankelistana levitän evankeliumia missä voin, ei ase kädessä, vaan Raamattu. Vai pitäisikö asetta edelleen käyttää puolustuksessa, sellaisessa vastarintaliikkeessä?

Mitä tekisit, jos joku konekiväärillä uhkaa perhettäsi ja olisi muutaman sekunnin päästä teurastanut heidät,  ammuisitko hyökkääjän? Siitä skenaariosta tulee suuressa mittakaavassa todellisuutta meille kaikille, kun otetaan huomioon Venäjän massiivinen sotilaallinen hyökkäyskyky ja selkeä tahto käyttää sitä; Raketteja, pommeja ja luoteja, ehkä taktisia "pieniatomipommeja".  Vaimoni isoäiti kuoli venäläispommissa, isoisäni veljet venäläiset tappoi.

Valitettavasti tämä ei ole fantasiaa, hauta on hyvin kylmä ja kova, mutta jos olet rauhassa Jumalan kanssa ja olet vastaanottanut Jeesuksen, hänen pelastuksensa, syntien anteeksiannon ja iankaikkisen elämän Taivaassa, kaikki tulee lopulta hyvin. Sitten on jokaisen oma asia, kuinka itse sotahelvetin käsittelee, ehkäpä sekä Raamattu että kivääri kädessä.  Pasifismi on historiallisesti ja itse asiassa Raamatullisesti kohtuutonta.  Näetkö Israelin antautumisen läpi historian, nyt ja aikaisemmin? 1948, Jom Kippurin sota tai Kuuden päivän sota 1967? Israel ja juutalaiset olisivat tuhoutuneet, jos he eivät puolustautuisi, olisiko se ollut Jumalan tahto? Tai että Suomi olisi antautunut Neuvostoliiton hyökäyksessä vuonna 1939? Suurin osa suomalaisista olisi siirretty väkisin Siperiaan ja sen kylmään, hitaiseen kuolemaan, ja venäläiset olisi täyttänyt Suomen venäläisillä. Se oli Stalinin "venäläistämis" politiikkaa. Minä ja monet kanssani ei olisi ollut edes olemassa nyt…Onko murha tappaa puolustukseksi, eli viidennen käskyn rikkominen? Uusi testamentti tuomitsee murhaajat, mikä tarkoittaa rikosta, mutta onko puolustussota tai perheen pelastaminen rikos, murha?  Johannes Kastaja ei nuhtele sotilaita mistään muusta kuin siitä, että he eivät väkivallalla kiristä keneltäkään rahaa, vaan tyytyvät palkkaansa, muuten heidän ammattinsa oli taistella ja tappaa. No, en usko, että Jumala tuomitsee pasifisteja tai sotilaita oikeudenmukaisessa puolustussodassa tai jos pelastat vaimosi ja lapsesi, äitisi, isäsi ja sisaruksesi joukkomurhasta. Lopuksi, varmista vain, että sinulla on rauha Jumalan kanssa, että sinulla on puhdas omatunto, katumuksessa, armossa ja totuudessa. Rukoile Ukrainan, Suomen ja Ruotsin puolesta 🙏 Jeesuksen rauha kanssasi ☝️