Väckelsetankar - Sätt Hjärtana i brand för Jesus!
Följande inslag är taget från Peter och Anette Kujalas hemsida www.jesusmissionen.com (senaste Nyhetsbrevet):
Detta blir ett långt inslag denna gång, du behöver inte läsa om du inte orkar med att läsa en längre stund, det går bra att dela upp läsningen. Jag har länge burit dessa spörsmål inom mig och bakat i bön, hoppas det bidrar till en tändande gnista till väckelse. Många kommer antagligen bli arga med klämda tår och rikta kanonerna mot budbäraren, det är inte alltid sanning är roligt, men sanning från Ovan ger frihet och liv. Men många kommer också att känna igen sig och uppleva ett befriande och bejakande ja och amen.
Vi får rapporter om att de troende i landet blir allt färre och att många församlingar läggs ner, 500 församlingar är borta senaste decenniet och nedläggningstakten är nu 10% under en 5 års period. Allmänt betraktas Sverige som det kanske mest sekulära landet i världen. Uppskattningsvis räknar sig (i högsta möjliga positiva inställning) ca 5 % av landets befolkning sig som kristna, och som många vet så är en stor del s k ”namnkristna”, d v s de har uppenbarligen ingen andlig gemenskap med Jesus eller andlig frukt i sina ”kristna” liv, ingen aktiv tro där Jesus är både Frälsare och Herre. Men, hur som helst, detta innebär att nära 9 miljoner svenskar är på väg till evig förtappelse (enligt Biblisk kristen tro). Samtidigt som sådan här fakta kommer oss till del så har vi de stora kristna konferenserna där alla är glättigt glada och mår så gott, vilket ju är riktigt, Jesus vill välsigna oss med allt gott och glädje i Herren och andlig välsignelse måste vi ha rikligen och dagligen, men, var är nöden och den nitälskande ivern att vinna de förlorade (både hedningar och s k avfälligt ”namnkristna”)?
Varför är vi så nöjda och belåtna? Då vi senast hade tillväxt och inte kraftig tillbakagång som vi haft de senaste decennierna så var det väckelsetider, 1800-talets folkväckelser och pingstväckelsen under förra seklets 1:a hälft. Då grät och bad man i stor nöd för människorna, då gick man utanför konferenserna och kyrkolokalerna till människorna och gav radikalt ut ett radikalt Evangelium. Man led förföljelse därav och med hängivenhet för Jesus var försakelser för Guds rikes skull självklarheter. Frågan är om inte de förr hade även glädjen och välsignelserna i Herren, vid sidan av förföljelsen och försakelsen, bra mycket mer andligare, starkare och påtagligare än idag. De hängav sig också mestadels åt Guds rikes saker, som t ex Bibeln, bönemöten och evangelisation. Inte som idag mestadels åt t ex båten, picknik i det gröna och TVmys kvällar.
I denna sista tid före Jesu återkomst så är förvirringen stor, begreppet ”väckelse” kan ofta vara något helt annat än det har varit i 2000 år i kristenheten och i Bibeln igenom, om man idag överhuvudtaget använder det ordet. Jag och frun älskar att läsa gamla ”väckelseböcker”, och just nu läser jag en bok som sammanställt Lewi Pethrus ledarartiklar i dagstidningen Dagen, en speciell utgåva av Pethrus artiklar mellan åren 1945 och 1954. Lewi Pethrus beskriver vad Väckelse är med följande från boken ”Lewi Pethrus som ledarskribent”, sid 146: ”Om en församling så gott som ständigt får se människor böja sig för Gud i sina möten så har den väckelse. Det är ju det man huvudsakligast menar med detta ord. Om därtill den andliga atmosfären är sådan att väckelsens ande, som är den helige Ande, vilar över mötena så att människor känner sig i Guds närhet när de kommer i dessa möten då är det väckelse. Finns därtill den apostoliska tidens ofrånkomliga kännetecken på väckelse att de troende får erfara Andens dop och sjuka blir helbrägda genom trons bön, då har man den apostoliska tidens väckelse mitt ibland sig. Och det är detta slag av väckelse vi behöver i denna gudsförgätna tid. De krafter som rör sig i tiden emot tron på Gud och den verkliga bibliska kristendomen är så stora att någon vanlig ytlig människogjord väckelse inte på något sätt kan fylla de närvarande behoven. Många organisatoriska åtgärder, som man på sina håll har så stort förtroende för, spelar i detta fall en mycket liten positiv roll. Verklig andlig väckelse kommer av övernaturliga, gudomliga medel. När dessa kommer till sin rätt har man utsikt att få uppleva en verklig gudomlig väckelse.”
Visst är detta något helt annat än dagens ”församlingsstrategier” eller olika modeller för tillväxt. Det är i de olika väckelserna kyrkan alltid haft sin verkliga tillväxt, nya andligt pånyttfödda människor har tillkommit i församlingarna, där dessutom de flesta har bevarats i ett bestående lärjungaskap. Idag, när 10 personer tar emot Frälsningen så är inom kort minst 8 av dem ute i världen igen, ja, ofta kommer många inte ens längre än till bekännelsen. I väckelsetiderna bildades ständigt nya församlingar och det byggdes kapell, missionshus och kyrkor överallt, det är dessa som nu säljs löjligt billigt till världens barn på Hemnet. Varför är vi så glada och mår så gott? Vi behöver faktiskt det ”gammaldags” begreppet väckelse, vi behöver en genuin Väckelse i landet, och vi behöver vända om till sättet man alltid fått verklig väckelse på, vilket också är Bibliska alltid gällande principer som ger just väckelse och tillväxt, ja, räddning för de där 9 miljonerna svenskar vi har runtomkring oss överallt. Väckelse är dessutom både ett individuellt ansvar för varje troendes liv och för församlingarna, sistnämnda har ju ledarskapet ett särskilt ansvar för.
Dessa väckelseskapande principer är Bibeltroheten, Andliga livet och Helgelsen:
Bibeltroheten: 2 Kor.2:17, 4:2: ”Vi är inte som de flesta, som för egen vinning förfalskar Guds ord . Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det ord som kommer från Gud…Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen”. Joh.Upp.22:18-19: ”För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias bok, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd”. Och 2 Joh.1:9: ”Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen”.
Den som förkunnar Ordet skall vara trogen och sann i predikan gentemot själva temat, det ämne som Gud talar om i sitt Ord. Det gäller alltså att inte rycka bort enskilda Bibelord ut ur sitt sammanhang. Sann och Bibeltrogen förkunnelse är att det som predikas utifrån citerade Skriftställen stämmer överens med det som i övrigt står i t ex det nytestamentliga brevet, med dess teman och budskap. En del plockar ut Skriftställen och så märker man genant övertydligt att deras utläggning är helt motsägelsefullt gentemot meningarna som kommer direkt före eller efter de citerade Skriftställena. Och vidare så skär utläggningen av de citerade Skriftställena sig oftast även gentemot vad Bibeln i övrigt undervisar om ämnet. Enskilda meningar och ord i Bibeln är kraftfullt och ska brukas, men med tydlig överensstämmelse med vad brevets sammanhang eller Bibeln i övrigt undervisar. Det som skulle vara Bibeltrogen predikan blir idag ofta en förfalskning av Guds Ord både i det omedelbara sammanhanget i t ex det nytestamentliga brevet och i förhållande till Bibelns övriga undervisning och uppfattningar om det berörda ämnet.
Det som ofta sker är att förkunnaren utvidgar Bibelämnet utöver vad Ordet säger, man lägger till sådant som Ordet faktiskt inte säger. Eller så kapar man av ett ämne rakt av och skippar den fulla Bibliska beskrivningen. Ett exempel på detta är t ex begreppet ”Guds Nåd”. Bibelns undervisning om Guds Nåd är att den träder i funktion då en människa Omvänder sig och lämnar synden, tror på Jesus och följer Honom, Då kommer Herren och renar personen från synden, förlåter och sätter denne fri. Men i förfalskningen blir det att Guds Nåd fungerar som en sorts täckelse över pågående synd, d v s den syndande personen omvänder sig inte och fortsätter i synden och ändå så skulle Guds Nåd vara aktiverad över denna person. Överhuvudtaget ges en skev obiblisk bild av Guds Nåd, en Nåd som verkligen är enorm, oändlig och oerhört underbar, men inte alls i den funktion och på det sätt många förkunnare idag beskriver. Genom att plocka ut enstaka Skriftställen kan förkunnaren bibehålla obibliska uppfattningar hos mötesbesökarna, vilket många gillar då det ”kliar gott i örona”(2 Tim.4:3) och synden aldrig behöver konfronteras och omvändas ifrån. Detta är självfallet inte till hjälp utan till stjälp då synden stjäl friden, livet och välsignelserna från Gud och åsamkar i förlängningen lidande.
Vad gäller Bibeltrogen förkunnelse så är det också av vikt att ge ut Alla de huvudteman som Gud i sitt Ord förmedlar. Om Herren tar upp och behandlar flera stora ämnen i sitt Ord så är det uppenbart Guds vilja att pastorer/predikanter skall ha samma prioritering och predika om dessa ämnen i lika hög grad. Om Guds Ord beskriver t ex Jesu försoningsverk på Korset, Uppståndelsen, Evigt liv i Himlen eller evigt straff och dom, Rättfärdiggörelse genom Tro, Andens liv, Helgelse och Helande till vardera exempelvis 10 % av Skriftutrymmet så borde väl vi likaså ha ungefärligen samma prioritering. Alla Bibelläsare vet att flera teman/ämnen sällan eller aldrig ens nämns av dagens förkunnare. Och definitivt så finns det omvänt flera ämnen/teman som får väldigt lite utrymme i Guds Ord, men som i dagens förkunnelse ges väldigt stort utrymme, vilket alltså inte alls står i proportion till hur Gud behandlar dessa ämnen i sitt Ord. Ibland predikas en enda mening eller halvmening som vore det huvudtemat i flera av NT:s brev. Självfallet kan Herren tillåta att vissa i tiden eftersatta ämnen betonas extra, som t ex trosundervisningen under 80-talet o s v, men generellt sett borde prioriteringarna stämma någorlunda och inte som idag vara helt snedvridet. Och det visar sig att under tidigare väckelsetider så predikades just det fulla Evangeliet, hela Guds Ord med alla dess olika ämnen och teman.
Tilläggas om Bibeltrogen förkunnelse är att Ordet mycket lätt kan missbrukas och användas felaktigt för att driva igenom, inte alltid Guds vilja för andra troende utan min egen vilja och ambitioner. Hur lätt är det inte att bruka olika meningar, halvmeningar och även vissa teman för det som gagnar min tjänst och verksamhet, min församling eller sammanhang. Självfallet kan man påstå att allt detta är Guds vilja eftersom det är för Guds Rike, men frågan är om man kan använda Guds Ord och låsa fast andra troendes samvete i det då det inte är fråga om något som allmänt berör alla troende utan är speciellt riktat för att betjäna predikantens eller församlingens verksamhet. Att tvinga andra att göra det som gagnar mig och mitt, om det än så är för Guds Rike, genom att missbruka Guds Ord (och ibland även Herrens namn) är faktiskt grov synd. Om sakerna i fråga är Guds vilja och ledning så får denne ”andre troende” ett Andens bejakande inom sig och han/hon kan välja av fri vilja att följa det som uttalas. Ibland hör man profetior (som alla ska respekteras, men prövas) ”Så säger Herren…” och det visar sig inte alls vara Herren i det. Eller så kommer det genom predikan tilltal som starkt uppmanar ”i Herrens Namn” eller ”i enlighet med Guds Ord” att göra än det ena och än det andra för någon specifik tjänst eller församling, och mottagaren upplever bara ett obehag och tvång. Vi behöver alltså vara försiktiga med hur vi brukar Guds Ord.
Andligt liv: 1 Kor.1:9 säger ”Gud är trofast som har kallat er till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre”. Och den gemenskapen sker genom den Helige Ande. Det kristna, frälsta livets viktigaste grund och förutsättning, förutom Jesu försoningsverk på Korset är den andliga gemenskapen med Jesus. Gud har kallat oss till just detta, det är därför vi skapades. Utifrån denna andliga gemenskap tjänar vi Herren, verkar i församlingen och lever det jordiska livet i överlag. Jesus säger i t ex Matt.7:23 och 25:12 ”Jag känner er inte”, som motivering till varför vissa inte släpps in till Himlen. Och Han talar här till troende kristna, en del av dem ”karismatiska” sådana som hade profeterat och gjort kraftgärningar i Hans namn, men uppenbarligen så hade de inte verklig Andens gemenskap med Jesus, Herren kallar dem t o m för ”laglösa”, d v s de har levt ohelgade liv i köttslighet, dålig karaktär och omoral av något slag.
Det var det andliga mötet med Gud som fick mig och miljoner andra att kapitulera för Herren och ta emot Jesus, och det är det andliga i församlingen som alltid har gett tillväxt i både nyfrälsta och troende som vuxit i lärjungaskap, tagandes ständigt emot nya välsignelser från Ovan. När t ex de övernaturliga Nådegåvorna fungerar i troendes liv och i församlingen så drar det människor till Gud och håller dem kvar hos Gud. Det sant kristna livet har alltid varit övernaturligt i Andens livgivande kraft. I Andens gemenskap helgas vi, i Gudsnärvaron dras vi allt djupare in i en kärleksrelation till Jesus. Utan Ande och Gudsnärvaro dör den troende och församlingen, det blir bara själiskhet och köttslighet kvar, vilket dessutom kan öppna upp för rent demoniskt inflytande. Sistnämnda förhållande råder tyvärr i varierande grad just i icke-väckelsetider. Det är därför vi kan ibland se närmast ofattbart köttsligt agerande från kristna, i synnerhet kristna emellan; t ex lögner och förtal, illvilliga halvsanningar utifrån förvriden fakta, egotrippad konkurrensanda, orena motiv, manipulation och utnyttjande, detta som drabbat så många inom svensk kristenhet, vi har läst om det och många tyvärr själva upplevt. Väckelsens andliga eld renar från allt detta, då Sanningens Ande istället får genomsyra de troende, som då blir uppfyllda med sann omsorg och kärlek till varandra. Lösningen är självfallet att Omvända sig bort från allt själviskt och själsligt, från alla egna ”döda gärningar” och ta emot ett nytt Andligt liv från Herren, ny ”manna” från Ovan, ny och fräsch ”olja” från Himmelen. Att i tro kasta sig på Herren och förlita sig enbart på Honom, låtandes Jesus leda och verka som Han vill, i församlingen och i varje troendes liv.
Helgelse: Ett ohelgat ”kristenliv” är motsatsen till ett andligt kristenliv. Som vi konstaterat så går det alldeles utmärkt att agera kyrkliga saker och t o m profetera och göra kraftgärningar i Herrens namn (i tro) utan att känna Jesus, utan att vara andligt kopplad till Herren. När vi läser i Galaterbrevet kapitel 5 om Andens frukt så handlar det om t ex kärlek, tålamod, vänlighet, mildhet och självbehärskning. Det är så enligt Ordet man känner igen en kristen, Jesu lärjunge. Motsatsen är som det också utförligt beskrivs t ex otukt, orenhet, fiendskap, kiv, vredesutbrott, villoläror och fylleri. Paulus skriver om detta sistnämnda: ”Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike”. ”Men, Guds Nåd, Guds stora Nåd” skriker nu många desperat. Ja, genom Guds nåd i tro på Jesu verk på Korset är vi frälsta, det stämmer alldeles. Men, hur var det enligt hela NT vi tar emot denna Guds nåd, vad är det som aktiverar och utlöser Guds nåd? Svar: Omvändelsen. Detta står överallt i Bibeln, bara läs så får du se, som exempel 1 Joh.1:9 ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet”. Det finns alltså ett villkor för Guds nåd, den fungerar inte som ett automatiskt paraply över pågående och medveten synd som man vägrar omvända sig ifrån.
Låt mig här gå vidare vad gäller bl a helgelsen: Matt.5:13-16: ”Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset”. Och 1 Kor.3:1-3:”Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus. Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller, eftersom ni fortfarande är köttsliga. Så länge det råder avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra?”.
Idag ger man endast ut mjölken, det söta i Guds Ord, och den fasta födan är portad. Idag vinnlägger man sig om dels de ”namnkristnas” och dels världens gunst och saltet är förbjuden ingrediens i dagens predikningar. Är det så märkligt då att förruttnelse åsamkat en så snabb sekularisering både i det svenska samhället och inom kristenheten, ty utan salt blir det ruttet. ”Ja, men om jag predikar ut salta väckelsebudskap så töms min kyrka på folk” säger då många, och tänker förmodligen att då försvinner löneutbetalningarna likväl och jag kan inte verka i min förkunnargärning, herdekallese m m. Men, varför inte ta och förtrösta på Herren i allt detta. Är inte kallelsen: ”att vinna de förlorade och göra lärjungar till Kristus”, d v s troende som bevaras till evigheten och inte får stå där bankandes på dörren utan att bli insläppta av Jesus, läs Matt.7:13-23 och 25:1-12! Nu vill jag be dig också läsa en profetia av Frank Mangs, känd som en av 1900-talets främsta kristna aktörer, här är länken:
http://www.flammor.com/profetior/profetia002.htm
Är det inte bättre för dig som församlingsledare att ta med dig kanske 90% av församlingsmedlemmarna till Himlen än kanske bara 10%? Och när väl de som är kvar efter väckelsebudskapen blir mer brinnande i Anden och hängivna Herren, kommer då inte som alltid förr just väckelse och verklig församlingstillväxt, och din församling blir återigen fullsatt. Det finns inga genvägar, har inte senaste decenniers olika tillväxtexperiment visat just detta?
Låt oss alla alltså återgå till Bibeltroheten, Andens liv och Helgelsen, då får vi som alltid förr och enligt Biblisk undervisning fungerande kristenliv och församlingar som växer till på olika sätt, ja, då blir det käre vän det efterlängtade tillståndet av Väckelse.
Mera ”gnäll”: Det är mycket fin inredning i dagens kyrkor, fin sång och professionell musik, glans, glitter och häftiga uppspel och uppvisningar, suggestiva ord och retoriska predikningar allt utifrån skicklig homiletik. Enhet, gemenskap, stolthet för dem vi är o s v, men, var är människoskarorna som födds på nytt till ett förvandlat liv med Jesus? Någon enstaka övermogen frukt droppar självfallet in då och då, men det var något helt annat förr. Var är de andliga nådegåvorna med helandeunder till de behövande, mirakler för de lidande, det förlösande profetiska, Gudsnärvaron och Härligheten som förvandlar de troendes liv till en Gudstillvänd vardag med Bibelläsning, lovsång, ständiga möten av olika slag, evangelisation m m, där det materialistiska och jordiska viker undan från hjärtana och Jesus blir allt? Var är de ofrälsta människorna som dras till våra möten eller om du så vill den enskilde ofrälste till den enskilde troende? Vi som svensk kristenhet är i djup vilsenhet, förvärldsligat, oandligt och själsligt drivet. Räddningen, frälsningen är ett Väckelsegenombrott, och det genombrottet börjar med dig och mig, med oss troende, här och nu, inte imorgon, då är det försent.
När Andens liv och kraft försvunnit så har detta delvis ersatts av mänskliga läror bortom Guds Ord. Läror och uppfattningar har blandat sig i förkunnelsen som vi helt enkelt inte kan se som ett genomgående Bibliskt tema och undervisning. Detta är också en av orsakerna till varför väckelsen uteblivit, Guds Ande kan inte bejaka annat än just Guds Ord. Det är Jesus som är Herre och Han och Ordet är Ett (Joh.1:1-14). Om vi byter ut Ordet, kompromissar med eller utesluter stora delar av det, förvränger det, ja, då kan ju inte Jesus vara med. Bibeln självt uttrycker, som vanligt, fullständigt exakt: ”Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende. Eller menar ni att det är tomma ord när Skriften säger: "Avundsjukt längtar den Ande som han har låtit bo i oss?". Men större är nåden han ger. Därför heter det: Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så skall han fly bort från er. Närma er Gud, så skall han närma sig er”(Jak.4:4-8). Det är inte bara statskyrkorna som fallit här utan frikyrkorna likväl, gå och lyssna med Bibeln i hand och sinne på ett tiotal predikningar av idag så får du se. Detta måste sägas, om sanningen förtigs hur kan då en förändring ske? Mycket bra predikas också självklart och allt är inte ”humanistiskt genomsyrat”, men då är det enbart det söta och inte också det salta som ges ut (detta har vi redan varit inne på).
Uppdraget för tjänstegåvorna: är enligt t ex Ef. 4:11-13 att de troende ska utrustas så att de kan bygga upp Kristi Kropp. Detta innebär att alla troende har olika kallelser över sina liv, det kan vara allt från olika nådegåvor, tjänstegåvor och andra uppgifter. Idag så verkar 90% av medlemmarna inneha den ”heliga” kallelsen av ”Bänkvärmare”, de bara sitter där troget sin tjänst och värmer sin bänkplats i kyrkan, 1-2 gånger i veckan i mellan 30-60 minuter. Jovisst, många av dem har sin plånbok öppna när de sitter där, så att de som predikar, leder och styr kan just fortsätta och göra just det, och bänksittarna kan köpa sig fria från ansvaret att fullfölja sin kallelse och utöva sina gåvor, bekvämt och fungerande för alla parter. Vi kan t o m putsa på fasaden och göra kyrkan lite finare. Är jag alltför gnällig när jag beskriver verkligheten? Jag delar det i så fall med Bibelskribenterna, läs så får du se, och precis som de så beskriver jag också lösningarna. Om vi inte har insikt om hur det faktiskt förhåller sig så kan ju inte några lösningar bli aktuella, varför lösningar på problem som inte finns? Med full kännedom om verkligheten och dess problem i dagens kristenhet så kan vi ta till oss de perfekt fungerande Bibliska lösningarna, väl beprövade i tusentals år.
Tillåt mig vara tjatig: Hur många i kyrkorna har inte kommit ut i sina tjänste- och nådegåvor? Om en församling har 200 medlemmar, på en vanlig söndag är bara c a hälften närvarande, men, det borde finnas minst ett 20 tal evangelister, kanske 9-10 lärare, några herdar och profeter, även en apostel, alla aktiva. Många är också kallade att ägna sig åt lovsång, musik, barmhärtighet m m. Alla har fått andliga nådegåvor att verka i, helandegåvor, profetiska budskap, kunskapens eller visdomens ord, att utföra mirakler o s v. Men alla sitter ju bara ner och lyssnar på några lovsångare en stund och så levererar pastorn en 30 minuters predikan och så är det slut, fika och alla går hem till sitt eller kanske ett cafebesök och senare slår på TV:n hemma i myssoffan. Som sagt, 90% verkar vara heligt kallade till att vara just ”bänkvärmare”. Jodå, jag glömmer inte det oerhört trogna tjänandet av att koka kaffet och baka bullarna till varje kyrkfika eller att städa kyrkan en gång i veckan eller bistå församlingen med diverse markarbete. ”Var trogen i det lilla så ska du få göra det stora, Gud ser din trofasthet och hittar dig”, ja, denna undervisning har verkligen sett till att få många att sköta de absolut viktiga praktiska sysslorna i en kyrka, vilket självfallet är bra, men det har också blivit en ursäkt att slippa fullföljandet av många troendes huvudkallelse. Denna lärjungaskapets trofasthet i det lilla passar väl för t ex den ganska nyfrälste Bibelskole eleven eller för en speciell tid i en troendes liv, men när man har varit extremt trogen i det lilla i 5 år, i 10 år eller i 20 år? Och fortfarande har församlingsmedlemmarna inte kommit ut att verka fullt ut i sina kallelser och gåvor, utan de flesta är, förutom någon hjälptjänst, mestadels sysselsatta i församlingen med att värma de där bänkarna eller snarare de skönt uppstoppade stolarna (man måste ju vara mån om alla rumporna så de inte får skavsår i allt sittande).
Församlingsledningarna i svensk kristenhet har faktiskt till stor del misslyckats, och det är dags att ta till samma gamla medicin som vi redan varit inne på. Ja, många kommer att bli rasande och lämna din församling, de vill inte veta av väckelse, inte på Guds villkor, det bekväma jordelivet är alltför bekvämt. Och det blir kanske knapert med ekonomin, men Gud förser då vi förtröstar och följer Honom. Ska vi då lyda och behaga människor eller Gud är frågan som vi alla måste svara på, och då också ta konsekvenserna av vårt val inför evighetens Gud, på Räkenskapens dag.
Bullbakning: Om att bli ”in- och utbakad”: En speciell undervisning florerar inom kristenheten som handlar om att en troende ska bakas in i församlingen, vara trogen i det lilla, tjäna och bli del i både församlingens verksamhet och dess troslära. Efter något år kommer denne troende att kunna ”bakas ut” som en verksam del av församlingen och ge ut exakt detsamma som församlingen ger ut, ja, vara exakt detsamma. Visserligen så ser vi denna undervisning i Bibeln vad gäller att bli ”in- och utbakad” i Jesus Kristus, utifrån kärleksrelationen och andliga gemenskapen med Jesus, genom Guds Ordet och Anden så formas vi till att bli lika Jesus (Rom.8:29, 2 Kor.3:18). Men, denna ”formning” vill man gärna idag sköta i församlingens regi. Visst, detta fungerar ju alldeles underbart väl så länge den lokala församlingen är i väckelse och fullt av Kristi sanna lära och Anden liv. Men, hur blir det när församlingen där du är med i inte alls är särskilt representativt för Kristus? När det är fullt av världslighet och synd, oandlig religiösitet, humanistiska läror, kanske villoläror och där mycket av detta gestaltas i både predikan och församlingsliv, vilken ”bulle” får vi då? Inte för att framhäva mig själv på något vis, men jag och frun har bakats in i dels Rodney Howard-Brownes Bibelskola och dels i en stor mängd gamla böcker som beskriver folk- och pingstväckelserna, vi upplever oss särskilt tillhöra sistnämnda där vi känner oss oerhört hemma med de gamla väckelsepionjärerna och allt de stod för, levde för och gav ut. Det går inte att ”baka om oss”, till vad? Ännu en helt eller delvis religiös bulle som bara mjäkar med i den stora avfälliga kören. Priset är högt, men det är värt allt, vi är det vi är och gör det vi gör eftersom Jesus vill ha det så, eftersom det är det enda som ger oss frid och Andens livgivande kraft och glädje.
( Självfallet finns det också församlingar/sammanhang där bullarna blir goda, mer eller mindre. Och för alla troende, oavsett var man har sin församlingshemvist så går det utmärkt att inta rätta ingredienser från andra håll, som internet, böcker m m, så det finns hopp. Men, var noga med vad du tar in, allt vi hör och ser, vilka vi umgås med och vad vi gör påverkar hela vårt väsen och avgör vår nutid och framtid, och evighet )
Det finns ett religiöst kontrollsystem baserat på mänsklig styrning och inte på Guds ledning som kräver just denna sorts ”bullbakning” i sin verksamhet. Denna kontroll gör det nästan omöjligt för en väckelsepredikant som har budskap från Jesus att få tillgång till predikstolar. Förresten, har ni märkt att den som vill sticka ut och vinnlägga sig om att fullborda sin kallelse och tjänst inför Herren ofta blir tillrättavisad i en märklig sorts ”omsorg”, ja, t o m utfrusen i vissa sammanhang. Det är som om vederbörande gjort sig skyldig till en mängd grova synder, men vid närmare granskning handlar det inte alls om några synder, utan ofta om att denne tappre lille Guds soldat inte behagat någon människa eller något specifikt sammanhang, inte velat göra det som någon annan tjänst eller församling eller predikant velat. Kanske man inte varit ”på rätt sätt” där man borde tonat ner saltet och väckelsebudskapet, kanske borde ha kapat halva predikan och varit mycket mindre radikal i t ex evangelisationen.
Märkligt att så många så fort lägger anspråk på den som verkligen vill göra något för Gud, ingen lyssnar på vad Jesus vill att denne ska göra, inte ett uns av intresse att bejaka det denne lille lärjunge själv upplever sig att Herren leder honom/henne att göra, och på vilket sätt. Alltid bara det egna, som vore det fråga om en armbågskarriär där allt i ens väg är möjliga tillgångar att bruka för Min tjänst, församling m m. Också märkligt att troende som verkligen lever i uppenbar synd eller ljumhet/världslighet i församlingarna inte utgör något bekymmer, någon som ska tillrättavisas med omsorg och ledas rätt. Dessa ska fortsätta sin syndasömn så länge de behagar och gör sitt med att bidra ekonomiskt och fylla ut bänkarna så det ser bra ut. Hur vore det att hjälpa de syndasargade ut i frihet och hälsa, att se och lyfta fram alla de i församlingarna som ligger i dvala med andliga gåvorna och kallelserna inaktiva och hjälpa, stödja fram dessa så de kan fullborda sitt lopp?
( OBS! Det vi skriver här är inte riktat gentemot någon enskild person, tjänst eller kyrka. Det är erfarenheter och iakttagelser som är allmängiltiga för svensk kristenhet, sådant som många kan känna igen. Allt detta behöver inte vara våra egna upplevelser även om en del är det. Självfallet finns det mycket gott i landets kristenhet likväl, och vi skriver inte alls utifrån någon sorts besvikelse, oförlåtelse eller bitterhet, vi har det alldeles utmärkt i det egna livet och tjänsten, och upplever uppriktig kärlek gentemot allt och alla. Vi skriver av den nöd och kärlek vi upplever från Jesus för landets kristenhet och folk. Nu allt detta sagt för att i viss mån undvika den vanliga attackvågen gentemot sådana här väckelsebudskap )
Enhet: Kristen enhet borde inte handla så mycket om att alla olika sammanhang, församlingar och samfund ska samarbeta organisatoriskt eller på andra sätt som t ex gemensamma möten, så tycks strävandena vara idag. Men, detta är en ”yttre enhet”. Vi behöver ha en inre, Andens enhet, ty som Ordet säger ”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är Mina lärjungar”(Joh.13:35). Andens frukt är kärlek och det är bara denna Guds kärlek i våra hjärtan som kan älska, vår egen ”kärlek” är löjligt egotrippad i jämförelse och fungerar inte alls. Sann kristen enhet baseras för övrigt på just Andens frukter i de troendes liv, sådant som förutom kärlek också tålamod, vänlighet, mildhet och självbehärskning. Idag, i brist på väckelse i de troendes liv och i församlingarna så har, som vi redan konstaterat, de flesta av oss märkt hur all slags köttslighet fått sarga och skada troende och Guds rikes intressen. Förutom det redan nämnda så har vi t ex oandlig religiösitet som dömer ut andliga väckelseinitiativ, där man kommer med motargument talandes om ”visdom och mognad”, att inte agera ”dömande” eller ”kritiskt”, ja, allehanda obibliskt struntprat för att bevara det ”bekväma lugnet”. Jodå, man ska ha visdom och inte vara dömande eller kritisk, men det ska vara Guds visdom och att inte vara dömande, kritisk på fel sätt, med fel motiv, läs i det Bibliska sammanhanget vad som menas! Sök dessa ord i en nätbibel och ta reda på vad det handlar om, läs Hela sammanhanget!
Men Väckelse är att Vakna! Att skaka om och låta larmklockorna ljuda så folket vaknar ur sin syndasömn där de staplar fram som zombier på den breda vägen. Det som t ex inte längre predikas är det jag tidigare nämnde, d v s Räkenskapens dag (Rom.14:12), den kommer också för alla troende i det som kallas ”Kristi domstol”(2 Kor.5:10). Det duger inte att komma med alla sina gärningar för att som i alla andra religioner tro sig kunna ”jämna ut, kvittera ut” synder gentemot goda gärningar, detta är verklig Lagiskhet, en tro som missar Guds sanna nåd och frälsning. Slutligen vad gäller enhet, låt oss alla Omvända oss medans tid är och göra gott gentemot varandra, att inte ”bita och slita i varandra”(Gal.5:15). Ja, Ordet uppmanar oss ständigt att uppmuntra och stötta varandra, inte som idag försöka konkurrera ut varandra i strid om allas förtroende och utrymmet i predikstolarna, lovsångsscenerna m m.
Slutligen: Lösningen är alltså att ge ut Väckelsebudskap i Andens kraft, att få de troende att vakna och hålla sig vakna. Att predika hela Guds Ord och det fulla evangeliet. Att vinnlägga om Andens liv och gemenskap i en kärleksrelation med Jesus, hos varje troende och i församlingarna. Att återigen gå in i den kallelse Gud gett till varje troende, om det så är någon av tjänstegåvorna, verka i andliga nådegåvor eller något annat. Att inte bara be om människors frälsning utan också göra den andra lika nödvändiga delen, d v s ge ut evangeliet till alla som vi var och en har runtomkring i vår tillvaro, inte bara en gång per år utan ständigt till alla, det är varje troendes grundkallelse, Missionsbefallningen. Helgelsen, att lämna de olika ”avgudarna” i vad det än är som tränger ut Jesus i hjärtats utrymme, bekänn och lämna uppenbara synder, världslighet, köttslighet, oandlighet.
Börja rikligt ta in av Bibelläsning, bön av alla de slag innerligt länge och ofta, predikan (av både sött och salt, särskilt sistnämnda då det är kollosalt eftersatt), lovsång, tillbedjan, andlig gemenskap med trossyskon. Om vi Sveriges kristna ingriper i våra liv och församlingar med dessa klassiska lösningar så behöver inte nära 9 miljoner svenskar gå evigt förlorade och vi stå i skam inför Herren på Hans dag. Ja, det är församlingarnas och de troendes fel att landet är kanske mest sekulariserat i hela världen. Och ledarskapet har ingen anledning att stolt spatsera omkring och ropa ”allt är väl, allt är väl”, ”fortsätt din goa lilla sömn du Guds lilla barn, här har du ytterligare 73 goa å mycket söta predikningar och specialundervisning i 48 timmar så du kan riktigt slappna av”, ”bara du fortsätter att fylla våra lönekuvär och vi kan visa i medlemsmatrikeln att det trots allt finns så pass många skrivna i Livets Bok i vår goa församling, för så måste det ju vara, de sitter ju här varje söndag i bänkarna”.
Det är alltså rätt och riktigt med givande, vi kan knappast ge för mycket utan snarare för lite, och självfallet ska vi vara med i olika församlingar. Så missförstå ej ovanstående, det är de felaktiga attityderna och motiven som poängteras. Och vi vill peka ut den rätta vägen, i den klassiska väckelsekristendomen, då behövs det felaktiga, problemen tas fram i ljuset så att vi alla kan vända om och gå den välsignade vägen som ger en genuin väckelse, troende som bevaras och kan fullfölja sin kallelse och hedningar som andligt födds på nytt till Guds barn och evigt liv i Himlen.
Jag avslutar detta rekordlånga inslag med ytterligare ett par av Lewi Pethrus citat från hans artiklar i Dagen:
Från boken ”Lewi Pethrus som ledarskribent ”, sid 148: ”Det är ett faktum, att en underbar väckelsens ande vilar över de kristna sammankomsterna så gott som överallt. Den uppenbarar sig uti att evangelii budskap träffar hjärtana och utlöser de yttringar, som alltid är kännetecknande för en andlig väckelse, nämligen förkrosselse och syndabekännelse hos Guds folk och frälsningsbehov hos de oomvända. Det är detta överväldigande andliga behov, som skapar väckelsen. Tillbakagång och andlig torka kommer som en följd av att de kristna inte ger rum för de andliga tingen, som de borde göra. De har varken behov eller tid därtill. Mycket annat, som är av långt mindre betydelse får ta deras tid i anspråk. På den vägen avtar de andliga behoven mer och mer och slutligen grips en sådan kristen av andlig sömnaktighet. På ett sådant sätt drar sig mången kristen fram och det är inte underligt att en del kristna församlingar som en följd därav lider av andlig stagnation och tillbakagång. Det är på detta område väckelsen behöver börja. Och det händer därför alltid att en stor genomgripande väckelse börjar bland Guds folk.”
Från sid.152-153: ”Kristi försoningsverk står i renhetskravets tjänst. Det är för människans rening som Kristus dött, och det är genom tron på detta offer som människan blir verkligt ren från sin synd. Genom tron kommer hon också i kontakt med den eviga världens kraftkällor, som ger henne möjlighet och förmåga att säga nej till de nedbrytande och besmittande krafter, som möter henne i livet. Hur kan kristna mena, att en människa, som vill vara en Kristi efterföljare, skall leva i medvetna synder? Hur kan hon ständigt tala om sig själv som en syndare? Är det inte detta som händer, när en människa får uppleva, vad Bibeln åter och åter kallar frälsning, att hon inte endast får förvissning om att synden är förlåten, utan att hon också får kraft att leva ett nytt liv? Och vad är detta nya liv, om inte ett liv i seger över synden?
Man kan spåra många svagheter och även syndafall bland den apostoliska tidens kristna, men detta var inte den nivå, på vilken församlingen levde. Syndafallen var sorgliga och oundvikliga händelse, men de utgjorde ingen regel för de kristnas liv. Regeln var ett heligt liv. Nederlagen utgjorde undantag från denna regel. Så skall det ock vara i en kristen församling av idag. När den kristna förkunnelsen i detta avseende förlorar den rätta synen på medlemmarnas liv och på församlingens verksamhet, då har den kommit lång bort från urkristendomens väg. Den har också upphört att vara den kraftförmedlare, som ett levande evangelium är. Den falska förkunnelsen, att de kristna inte kan annat än leva i synd, är en stor fara för alla kristna.”.
Slutligen (igen;), dessa två länkar är oerhört starka budskap, som i mångt och mycket bekräftar ytterligare vad vi nu så omfattande har talat om, varsågoda:
En 90-årig kvinna hade en syn som hon berättade för pingstförkunnaren Emanuel Minos redan 1968, här är länken:
http://www.elvorochjanne.se/vittnesbord-uppenbarelser/Kvinnansprofetia_E-Minos.htm
Himmelska budskap av David Wilkersson, en sammanfattning på c a 10 minuter, livsförvandlande:
